Svårtränad = svårmotiverad

Min hund är rätt ofta svår att motivera. Sätter jag mig på golvet kommer han bara och ska mysa.... Och om vi lyckas komma igång, så kan han mitt i träningen få för sig att "näe, va' tråkigt, jag går och lägger mig" med en stor gäääsp. Jag ser så fram emot kursen "lördag hela veckan" jag tror vi är i stort behov av att gå den. För det är nog det det är frågan om, motivation-belöning. Verkar som han tänker "varför då?"

Jag har börjat titta på en hund till. Förr sa jag alltid "aldrig mer två hundar" men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Livet såg så annorlunda ut då, fyra tonårspojkar i värsta röjaråldern bodde hemma och vi vuxna hade varsitt krävande heltidsjobb. Nu är det inga hemmavarande barn och vi har mycket mer tid. Så kravet på hunden är: den ska vara liten (husbilsrätt i storlek), lätt päls och orka hänga med på alla upptåg vi har med Mattsson. Skulle vara kul att ev träna den i samma aktiviteter som Mattsson (utom vallning då förstås). Det får inte vara en bc till och då föll intresset på en dvärgpudel. Och det är det jag jobbar efter. Så det blir nog en dvärg/toypudel. Jag ska åka och kika på en valp i morgon. En valp är ju alltid så himla bedårande så man får nog rikta in sig på de vuxna djuren för att få en uppfattning. Är de bra och fina så kan det nog bli en affär... Mer om det senare
//Mx2

behov av miljöträning

Han är onödigt rädd av sig fortfarande, hoppar till av minsta ljud och drar sig bakom inför nya människor. Inte bra. Det fungerade bra i somras med husbilen. Bara tänka tandvisning på en tävling.

Mattsson MÅSTE miljötränas igen. Bara han och jag.... det blir väldigt skyddat. Så idag åker jag med honom till Patriks kontor och lämpar av honom där. Där finns det mycket och lite udda folk :) Och det verkar röra sig hela tiden. En timme där utan mig, under tiden tar jag ut Chippen på en promenad i Hagaparken. Nästa alla blir nöjda, inte minst Patrik. Vovven kanske inte blir så nöjd, får inte vara med storbrorsan.
Mx2