Nolltolerans

Han gillar agility. När han ser att jag packar ryggsäcken blir han lycklig och far fram och tillbaka.

Nu har vi kursat flera gånger och det går rätt bra. Vippbrädan är fortfarande ett bekymmer. Det kommer att ta tid med den. Flera år, känns det som. Det gäller att man inte ger upp och tröttnar

Det vi måste träna på mycket är nolltolerans på att han skall stanna, han får varken tjuvstarta. eller gå av hindren själv. Och han gör ju inget fel, det är ju jag som inte är konsekvent. Och det måste man ju vara för en hund, hur ska de fatta annars? Absolut lydnad är ju alltid viktigt. Man ska ju inte tjata om kommandona utan han ska göra som man säger första gången.

Bild tagen på semestern på Öland